Jag minns när vi satt och pratade om allt.Du va så glad och allt va som vanligt,allt va perfekt.Du hade det inte bra men det vissade du inte för oss.Du ville inte att vi skulle lida med mig.När du kom in i ett rum så lysste rummer av glädje och alla blev glada.Du va så snäll och ville alltid hjälpa till.Om någon hade det svårt skulle du va till där för den.Innan ja visste vem du va tänkte jag "Vem är han? Varför är han nästan alldrig här i skolan? Ska han inte jobba som alla andra??" En dag när jag frågade mamma bärettade hon att han hade canser i lungorna och att han va oftas på sjukhuset så han kunde inte jobba lika mycke som dom andra.Jag tysnade en stund och sen bryde jag mig inte så mycket,för ja kännde Patric,jag visste att han skulle klara sig...han skulle inte dö för han va stark.Men så en dag kommer mamma hem och förklarar att Patric en kväll börja hosta upp blod i sjukhuset och att läkarna inte visste va det va.Det fanns inget dom kunde göra,lösningen va att dö.Nu,nu när du är där uppe ser du ner på mig,den lilla flickan som gråter och minns alla stunder.Skriver så fingrarna gör ont...skriver om hans död,gråter så det svider.Patric,du va bara 20 år du hade hela livet på dig att leva.Men är du där uppe i himmlen.

R.I.P patric.Vi ses i de blå <33 Från massi.